Majken!

Tänk att en så liten person kan vara så självklar i vår familj. Det är som om hon alltid har funnits hos oss, inte bara sex dagar. Just nu är hela familjen hemma och myser och lär känna varann och försöker hitta någon form av rutin. Storasyster Elvira är stolt som en tupp och berättar och visar alla som vill se lillasyster.

Torsdagen den 17 november var det dax, jag hade varit hos min barnmorska på mvc dagen innan och mitt blodtryck var högt så hon hörde av sig till bb för att få en tid för bedömning, om jag skulle bli igångsatt eller inte.
Efter mätning av barnets hjärta och annat och träff med läkare så fick vi svaret, "Det är lugnt på förlossningen nu så ni kan gå ner". Hoppla, vad hände där sa min hjärna och jag blev lite nervös. ""Vill du vänta?" sa läkaren, ånej nu är vi här och jag ska minsann få träffa denna envisa lilla person som  jag burit på i nio månader.
Väl nere på förlossningen så berättar dom väldigt bra om allt som nu ska hända och hela processen från start till mål tog fem timmar. Vi som trodde det skulle ta en evighet =)
En natt på bb för att ha koll på mitt blodtryck och jag ville ha en natt kvar för att ha koll på allt med Majken. Dagen efter åkte maken hem och hämtade Elvira på fsk och pysslade lite här hemma innan jag och Majken skulle komma hem, vi fick vänta kvar för dom ville helst inte skriva ut mig pga mitt blodtryck (som var mycket bättre än innan förlossningen). Tillslut vid fyra kom maken, Elvira och Ida och hämtade oss. Elvira smög in i rummet och fram till Majken, efter att jag fick en lång, härlig kram och sa "Min lillasyster". UNDERBART!
Sen pekade hon på min magen och frågade "En till mamma?"

Så nu sitter man här, i ett varmt och mysigt hem med min fina make och två underbara döttrar.
Livet är bra härligt!